Jag kommer så väl ihåg en av dagarna när jag gick längs Södra järvägsgatan, bort mot Mitt univeritetet.
Det var ungefär mitt i kursen och allt kändes hopplöst. Att allt runt omkring var skit gjorde inte saken bättre.
Jag funderade över tentan och hur överlycklig jag skulle bli om jag klarade den. Jag ville bara att det skulle bli den 14 januari, samtidigt som jag ville att den dagen aldrig skulle komma. Så nervös har jag aldrig varit för ett prov. Jag har alltid varit ute i god tid och alltid siktat mot ett MVG. Den gång var jag helt säker att skulle bli underkänd.
När jag gick och funderade på hur skönt det skulle vara att klara tentan, så visste jag samtidigt att det bara var en önskedröm. Jag kommer så väl ihåg känslan. Jag var helt säker på att jag inte skulle klara den.

Sen tog jag mig i kragen. Jag kan inte låta massa skit från mitt liv påverka resultatet. Men även fast jag satt nästan varje kväll, så fanns det så mycket annat i mina tankar. Kunde komma på mig själv flera gånger sitta och stirra ut genom fönsret. Men tydligen fastnade en del grejer ändå. Och nu sitter jag här. Med 15 poäng på univeritetet.
Jag vet, för er kanske det inte låter så speciellt. Skulle det inte göra för mig heller i vanliga fall.
Men just den här gången gör det det. Att jag klarade det trots alla omständigheter, trots att jag började plugga alldeles för sent, trots att mina tankar oftast var någon annanstans än i lagboken.

Ett D fick jag. I framtiden kommer jag aldrig nöja mig med det. Men den här gången känns det underbart. Nu vet jag att jag klarar det mesta. Inget kan få mig att misslyckas. Inte ens det här.

Vilken otrolig lättnad!



Nu säger jag godnatt och ställer klockan på 06.00.