Jag orkar inte låtsas som ingenting längre.

Men jag vill inte att ni ska tycka synd om mig. Hatar när folk frågar hur det är.
Det är inte synd om mig. Jag är inte den första att känna såhär.
Jag behöver ingen hjälp, men jag kan inte hålla allt för mig själv längre.


Jag mår skit. Har inte kunnat äta och sova riktigt på hur länge som helst. Varje dag på jobbet, varje gång jag är med vänner eller familj, får jag hela tiden hålla mig för att att inte börja grina. Så fort jag sätter mig i bilen eller så fort jag kommer hem, släpper jag allt och kan grina i flera timmar. Såhär har det varit länge nu och jag kämpar mig igenom varje dag och jag klarar inge mer nu.
Ingenting är kul längre. Jag vill inte prata med någon eller hitta på något med någon. Jag vill bara ligga hemma och stirra i taket.
Jag kan inte jobba eller plugga. Kan inte koncentrera mig och jag kan inte tänka på något annat.
Såhär har det varit, fram och tillbaka i fyra månader. Och idag är väl en av dom sämre dagarna. Kommer ångra mig så fort jag publicerara det här.
Vissa dagar mår jag riktigt bra och ser ljust på framtiden.
Nästa dag vill jag bara dö.
Det värsta är att det inte hade behövt vara såhär. Och det är mitt fel. Jag kan inte leva med den tanken.

Jag försöker att gå vidare. Men det går inte. Jag vill inte ens ha det som förut, men ändå är det, det enda jag önskar.
Har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv.

Jag får panik när jag tänker på tenten, samtidigt som jag skiter fullständigt i den.

Jag vet inte vilka som läser min blogg. Men just nu bryr jag mig inte.
Nu klickar jag på publicera..
Ska jag?
Nu gör jag det!




Snälla tyck inte synd om mig och fråga för guds skull inte hur jag mår, låtsas som att ni inte har läst!
Vill bara att ni ska förstå varför jag är tyst, ledsen och tråkig.