Hej.

Jag heter Susanne och kan vara världens mest rädda människa. Dessutom är jag fruktansvärt lättskrämd.
Min största rädsla är mörkret. Minsta lilla ljud i mökret gör mig nervös. Även om det så skulle vara fågelkvitter.
Jag är inte rädd för rånare eller äckliga gubbar, utan jag är rädd för det övernaturliga.

För ungefär en halvtimme befann jag mig på Serlångers kyrkogård för att tända ett ljus. Inte allt för rolig tidpunkt jag valde att åka dit på. Jag var helt ensam och dimman låg tät över hela kyrkogården. Det räcker ju som sagt med att det ska vara mörkt för att jag ska tycka det är obehagligt. Att det dessutom är Allhelgona gör ju inte saken mindre kusligt.

Redan efter att ha tagit första steget innanför grindarna, så ville jag bara vända. Tänkte att jag skulle ringa någon som jag kunde prata med under tiden, men jag kunde inte förmå mig att göra det. Fick för mig att jag skulle störa alla "sovandes".
När jag väl var framme och skulle tända ljuset, skulle det såklart jävlas. Jag fick smått panik och det kändes verkligen som att jag hade ögon på mig från vartenda håll. Det regnade, så jag hörde ju det droppade och prasslade från buskar och träd. Jag tog ett djup andetag och försökte intala mig själv att det inte var någon fara. Jag började jag tänka efter. Varför skulle någon vilja mig något ont? Jag är här för att tända ett ljus, som alla andra som har varit här och gjort hela helgen. Jag tänder ett ljus för någon som betyder något för mig.

Rädslan förvandlades istället till en känlsa av trygghet. Det kändes som att jag var övervakad av någon som ville mig väl och aldrig skulle tillåta att det skulle hända mig något hemskt.
Det slutade med att jag gick därifrån långsamt med något lättare steg. Det kändes fortfarande som att det var någon som iakttog mig. Men på ett skyddande och rofyllt sätt.