Jag brukar sällan minnas vad jag drömt när jag vaknar. När jag väl gör det är det ganska svaga minnen av oftast orealitiska drömmer. Idag vakande jag mitt i en dröm, orealistisk den också, men ack så verkligen ändå. 

 

I drömmen var jag och pappa hemma hos pappa i Bergsåker och städade uppe på viden (pappa, det kanske finns en anledningen till varför jag drömde om det). Mitt uppe i städendet på vinden, som ovanligt nog såg ut ganska mycket som i verkligenheten, hörde vi en radio spela. Creeepy, tänker ni, men i drömmen kändes det helt natruligt. När vi lyckats lokalisera ljudet, hittar vi en ny dörr till en annan vind. Späännande.. När vi öppnar dörren hittar vi radion och stänger av den. Men något annat vi hittar där är mig. Ja, det låter helt sjukt. Men där sitter jag, men som bäbis. Kanske ett år gammal och hur söt som helst (Vad hände sen?). Och det konstigaste med den här drömmen var inte att jag överhuvudtaget satt där, utan att min kärlek till bäbis-jag, var så otroligt stark. Jag blev så stolt och jag kände hur vi hörde ihop. Precis när pappa och jag skulle gå ner och presentera bäbis-jag till alla andra, precis då vaknar jag av klockan. Och oj, vad förbannad jag blev. Stängde av klockan fort som bara den och gjorde allt för att somna och komma tillbaka till drömmen. Men icke, nu ligger jag är vaken, halvt i alla fall och det kanske konstigaste av allt är att jag saknar bäbis-jag. Skulle kunna tänka mig att det är ungefär samma kärlek som till sitt eget barn.

 

Men jag är nog halvt kvar i drömmen. Och otroligt trött. Men snart är det dags att sätta igång med plugget igen, hörs!